Uppdatering

Jag är lite dålig på att uppdatera. Har fullt upp med flytten. Det har gått bättre än vad jag trodde, men är ändå trött och har värk. Men allt är väl. 

Har läst ut A Dance With Dragons nu, senaste delen i Game of Thrones. Vill läsa mer! Det är en intressant bokserie. Våldsam, komplex och med intressanta karaktärer. 

Veterinärbesök

Idag har vi varit till veterinären. Det blev röntgen som visade att allt var normalt. Laban fick medicin utskrivet. Blir det inte bättre får vi ringa igen och då öppnar de honom och tittar hur det ser ut.
Han har mest sovit sen vi kom hem men tiggde sedan en promenad. Jag gick en sväng i trädgården och längs häcken. Nu sitter han i hallen och tigger mer promenad. Men när han har så ont törs vi inte låta honom gå så mycket. Han är en vanehund - jobbigt för honom när rutinerna uteblir.
Första dosen medicin får han ikväll. Antiinflammatoriskt. Hoppas han klarar sig från magkatarr...

Lillgubben är sjuk. :-( Imorgon ringer jag veterinären. Hoppas vi får åka in med honom. Han äter inte, dricker inte, drar sig undan, haltar med vänster framben.
Ibland önskar jag verkligen att hundar kunde prata. Stackarn.
Måste försöka sova men det är svårt när Laban mår så dåligt.

Fattigare... men ändå glad.

Idag har köpt BH:ar för 1700 kronor. Det blir nudlar resten av denna månad. ;-)
Men jag kan rekommendera att köpa rejäla BH:ar i butiker som specialiserar sig på det. Personalen är oftast kunnig och hjälper kunden att hitta rätt storlek. Såna BH:ar är hundra gånger bättre än de man köper på exempelvis Lindex. Lite dyrare, ja, men mycket skönare. Triumph som jag går till är ett bra alternativ, de är inte alltför dyra. Cirka 400-500 kronor. Rekommenderas!

Nu ska jag lägga mig på min kära spikmatta och sen försöka sova. Jag hyser hatkärlek till min spikmatta. Det gör ont att använda den, men den hjälper mot ryggvärken.

Lägger till en bild från en fjällvandring, av ingen anledning alls. Förutom att det är väldigt vackert i fjällen förstås!

Lev och må! :)

Så många tårar, del ett

Idag insåg jag att det är ett och ett halv år sedan jag blev sjuk. Det kom smygande, i november 2011.

Det första tydliga minnet är att jag går i en kulvert på universitetsområdet och försöker öppna en dörr, med höger hand som vanligt. Men det gör för ont. 

Jag hade fått en smygande värk i höger handled som bara blev värre. Jag försökte halvhjärtat låta handleden vila. Fick ont i armbågen också. Snart ska jag vila, lovade jag mig själv. Jag ska bara... 

Skrev en tenta, men fick ge upp halvvägs för att det gjorde så ont. 

Ringde 1177. De sa att handleden är inflammerad, och jag åkte norrut till mina föräldrar för att vila i två veckor. Värken spred sig till vänster arm. Jag minns hur jag låg på natten och grät - jag ville inte inse att jag hade ont i vänster arm. Jag hade värk, stickningar och domningar. Jag hade ett handledsstöd som jag köpt på apoteket. Med tårarna rinnandes bytte jag från höger handled till vänster, för det gjorde så ont. Jag var rädd, visste inte vad som hände med mig. 

Åkte in till vårdcentralen efter en vecka. Trots att jag främst klagade på värk i handlederna satte han diagnosen tennisarmbåge i bägge armbågarna. Och vem var jag att ifrågasätta en läkare? 

Jag var nöjd över att få veta vad det var jag hade. Gick till en sjukgymnast och fick lite övningar, började äta pronaxen. 

Jag minns en kväll, i början av januari. Jag hade druckit lite med några vänner dagen innan, och bland annat hållit en systemkamera med bara en hand. Hade fruktansvärt ont. Jag körde ett spinningpass, men orkade inte hålla händerna om styret. Tårarna ville bara rinna. När jag kom hem orkade jag inte ta ut mat ur kylskåpet eller skiva ost. Att hålla i min smörgås gjorde ont. Det gjorde även ont i fingarna. Jag gick undan, tårarna rann, jag var rädd. 

Våren 2012 var jobbig. Tårarna fortsatte att rinna. Jag isolerade mig, låg på sängen och försökte försvinna in i böckernas värld. Frågor ekade i mitt huvud: Varför jag? Vad är det för fel på mig? Kommer jag någonsin att bli frisk? Måste jag leva med denna smärta hela livet? Hjälp, hjälp, hjälp. 

Jag gick till min husläkare i Umeå. Jag gick till en annan, som böjde och slet i min handled medan han förklarade att det inte var fel på mig. Sedan blev han arg då jag vägrade äta diklofenak. Jag kom tillbaka till min husläkare. Jag gick till en arbetsterapeut. Sjukgymnast. En annan sjukgymnast. Jag prövade akupunktur. Simning. Olika pass på gymmet. Jag bråkade lite mer med min husläkare. Han sa att han inte visste vars han skulle remittera mig. Det gjorde mig så rädd! Jag grät. Om inte min läkare vet, kommer jag någonsin få veta vad som är fel på mig? 

Jag började skriva en tenta. Jag följde alla råd och tips jag fått av arbetsterapeut och sjukgymnast. Jag stretchade, tog paus var tionde minut. tänkte på min hållning. Men värken spred sig från yttersidan på armbågen till innersidan, så kallad golfarmbåge. Jag blev rädd. Jag ringde 1177 och grät. De hade inget svar.

Hela tiden fick jag höra att det var mitt fel. Jag hade musarm, på grund av att jag gjort någonting för mycket. Suttit för mycket vid datorn? Från början trodde jag på det. Efter några månader började jag tro att det var någonting annat. Det kan inte vara mitt fel. Jag gjorde alla stretchningsövningar hela tiden, jag åt medicin, jag gjorde allt och lite mer. Men det blev inte bättre. Ändå var speciellt min arbetsterapeut arg på mig. Fick tjata mig till ett par handledsstöd utan att få några frågor besvarade. "Du gör någonting fel, som triggar igång musarmen," förklarade hon. "Du måste hitta vad det är och sluta med det." Gråtande tittade jag på henne. Hon sa: "Jag har sagt allt jag har att säga. Du kan inte komma hit till mig eller sjukgymnasten mer." Jag lämnade henne medan tårarna rann nedför kinderna.
I journalen som hon sedan skrev kan man läsa att jag var rädd och orolig över min värk, och att hon lugnade mig innan jag gick därifrån. 

Remicade

I förrgår fick jag min andra remicade-infusion. Sov två timmar så tiden gick ganska fort ändå. Känner fortfarande ingen effekt. :-(

Goda nyheter

Kan meddela att läkarbesöket gick galant! Min läkare tog genast beslut om starkare mediciner, s. k. biologiska läkemedel. Fick välja mellan sprutor och droppbehandling. Jag valde droppet.
I torsdags fick jag min första behandling. Spenderade fyra timmar i en sjukhussäng. Jag börjar förstå varför många blir less på att ligga på sjukhus efter ett tag! Men själva behandlingen gick bra. Lite äckligt med kanylen men jag tror att jag kommer vänja mig vid det. Och sköterskorna var väldigt trevliga. :)

Känner mig så mycket mer optimistisk nu. Jag hoppashoppashoppas att remicaden ska ge effekt. Vill så gärna bli frisk! Eller friskare, i alla fall.

En nackdel med dessa biologiska läkemedel är att risken för att utveckla tumörer ökar. Cancer är en vidrig sjukdom och det gör mig faktiskt orolig. Det var inget roligt beslut att ta, att bestämma om jag vill ha biologiskt eller inte. Men i slutändan var det ett självklart val... kan inte fortsätta må så här dåligt!

Har också tagit beslut om att flytta från Umeå tillbaka till min hemstad Boden. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av själva flytten. Jag hoppas att remicaden ska ge bra effekt framöver.

Känner mig mer positiv nu, kanske jag kan få leva ett lite bättre liv. Är så less på att vara sjuk, nu vill jag ha en förändring! Känns ju passande att det är vår och sol nu. :)