Tankar

Jag har upptäckt en sak med mig själv som nog kan te sig lite konstig.

De dagar jag mår lite bättre blir jag rädd. Jag vet inte riktigt varför.

Men jag är lite rädd för att bli frisk nog att studera och jobba igen. För tänk om jag hamnar i fröken duktig-sitsen igen. Ni vet, man ska göra allt och i slutändan blir man bara sjuk och mår jättedåligt.
Det tog jättelång tid innan jag sjukskrev mig, då var jag redan jättesjuk.

Kan inte riktigt definiera denna rädsla. För jag vill ju bli friskare. Må bättre. Leva livet.
Att vara sjukskriven är ju ingen dans på rosor. Tjafs med sjukvården, värk, depressioner.

Ofta brukar jag ta ut mig ganska mycket när jag mår lite bättre, och då får jag ju naturligtvis ont igen. Men det känns liksom mer normalt att ha ont.

Någon som känner igen sig i detta? Jag förstår knappt själv varför jag tänker som jag gör.

Att skriva

Jag längtade efter att bli författare när jag var yngre. Min svenskalärare grät när hon gav mig mitt betyg. För att jag var så dålig, trodde jag. Men nej. För att jag var så bra, sa hon.

Jag läste även en kurs i litterär gestaltning, alltså kreativt skrivande. Kände mig totalt mosad efter det läsåret. Läraren fick mig att kasta mina författardrömmar i sopkorgen.

Jag har glidit bort från skrivandet under de senaste åren. Visst skriver jag varje dag. Men korta statusuppdateringar, chatt och sms. Ingenting kvalitativt. Jag vill återgå till att skriva vackert igen. Gripande. Jag vill skriva om mina åsikter och värderingar. Påverka människor.
Det finns så många som gör det bättre än mig, jag ser det varje dag. Men kanske borde jag sluta snegla på dessa texter. Kanske borde jag fokusera på mig själv istället. Vi får se.

Tills vidare är denna blogg ett bra sätt att öva mig på skrivandet. Även om jag tror att i princip ingen läser min blogg. Men man vet aldrig...

Anime kan innehålla mycket klokheter.

“Tears are handy for washing away troubling and sad feelings. But when you grow up, you’ll learn that there are things so sad, they can never be washed away by tears. That there are painful memories that should never be washed away. So people who are truly strong laugh when they want to cry. They endure all of the pain and sorrow while laughing with everybody else.”

—	Hajime, Gintama.

En liten uppdatering

Jag har inte skrivit så mycket på senaste. Mitt blogg-behov går lite i vågor. "Skov". :-)

Solen börjar titta fram om dagarna och i och med detta börjar också fräknarna komma igen. Jag går, min vana trogen, korta promenader varje dag. Det går mot ljusare tider och då kan jag inte låta bli att se ljust på framtiden.

Jag har börjat med metoject, cellgifter i sprutform. Jag är väldigt spruträdd, men det är skönt att få komma igång med en ordentlig medicinering. Jag väntar och hoppas på att den ska ge effekt snart.

Jag har haft en trevlig och händelserik vecka (!) så jag är lite risig i helgen. Jag pendlar lite mellan att vilja inta sängläge och att gå promenader.
Det har blivit en mix av bägge delarna. Promenader dämpar värken tillfälligt, och det är skönt att vila och slappna av lite.

Har dåligt samvete för att jag inte studerar. Jag har egentligen tänkt studera matte på egen hand, men det är otroligt svårt att göra det när det värker i armar, nacke och rygg. Och värre blir det när man suttit och räknat en stund.
Hur sätter man sig över smärtan? Kan man glömma den medan man fokuserar på någonting annat?
Det är enkelt att glömma värk när jag gör någonting roligt, som att fika med en vän, men matematik är ju inte roligt på samma sätt...

Hoppas ni haft en fin helg.

Lev och må!

Om det vore så enkelt

Att synas / inte synas

Dagens fundering:

Är det bra att ha en synlig sjukdom som folk kan se? Akne, psoriasis. Eller är det kanske bättre att ha ett osynligt funktionshinder? Tarmsjukdomar, hörselskada, hjärtbesvär. Cancer.

När jag får arga blickar av gamla människor för att jag sitter ner på bussen önskar jag att jag hade en skylt ovanför huvudet där det står "R E U M A T I K E R" med lysande neonbokstäver.

Men att åka rullstol var en av de värsta sakerna jag gjort. Det var så skämmigt. Människors blickar...
Det är inte säkert att de menar någonting, men det här med att sticka ut, avvika från normen, är verkligen jobbigt. Ville bara sjunka genom golvet, försvinna. Jag förstår att det måste vara en utmaning att vara rullstolsbunden. All heder åt dem som varje dag måste anta världen sittandes i en rullstol.

Så här skrev jag i september 2012:

"Var på affären med min morfar idag. Vid fruktavdelningen puffade han på mig och nickade mot en man. Jag kikade. Mannen lutade sig mot två kryckor, hade otroligt stel nacke och hade psoriasisutslag över all synlig hud. 
Kände bara ångest av att se honom.... sådär vill jag verkligen inte bli. Jag tycker naturligvis synd om mannen, men är också rädd för att hamna i samma sits. Haltandes fram på affären med psoriasisfläckar. Funktionshindrad. 
Livet är inte över när man får en kronisk diagnos men visst känns det bittert. Det är som att jag inte ens har fått leva mitt liv innan jag blivit så funktionshindrad. Det är jobbigt att ha ångest. Kanske alla negativa känslor kom tillbaka nu eftersom jag är alldeles slut i kroppen efter att ha handlat. För ett år sedan jobbade jag och sprang i skogen efter jobbet - nu orkar jag knappt gå och handla."

Vad tycker ni?