Status: fulltankad med remicade!

Det har blivit lite mycket uppdaterande kring böcker på senaste. Jag ska nog hålla tyst om det...

...Men vill ändå säga att jag läst ut The Great Gatsby nu, den var inte så bra. Sjukt överskattad. Ett sömnpiller. Bok 3 i utmaningen får ligga ett tag, jag har gott om tid på mig...

Jag var och fick remicade-dropp i måndags. Sköterskan tyckte att det inte är någon idé att fortsätta, eller hon ifrågasatte åtminstone min läkares beslut att vänta med läkarbesök ända till i slutet av oktober. Hon ska ordna så jag får en tidigare läkartid, och så ska jag byta läkare. Tycker inte om den jag har nu så det är lika bra att byta.
Det viktigaste av allt är ju min hälsa, och jag vill inte låta någon ansvara över den som jag inte litar på. Hoppas bara jag har bättre tur med nästa läkare. :) Min gamla reumatolog i Umeå var verkligen toppen, saknar henne!

Jag har varit aningen bättre i några veckor men nu är det på väg neråt igen. Fast  - har haft vänner i stan förra helgen och det gick hyfsat bra. Så det är kul - att jag orkade med det någorlunda bra.

Har börjat med bassängträning... det är okej, men jag får så ont i kroppen efteråt. I flera dar.

Det var en liten uppdatering om nuläget det! :)

Tankar

Jag har upptäckt en sak med mig själv som nog kan te sig lite konstig.

De dagar jag mår lite bättre blir jag rädd. Jag vet inte riktigt varför.

Men jag är lite rädd för att bli frisk nog att studera och jobba igen. För tänk om jag hamnar i fröken duktig-sitsen igen. Ni vet, man ska göra allt och i slutändan blir man bara sjuk och mår jättedåligt.
Det tog jättelång tid innan jag sjukskrev mig, då var jag redan jättesjuk.

Kan inte riktigt definiera denna rädsla. För jag vill ju bli friskare. Må bättre. Leva livet.
Att vara sjukskriven är ju ingen dans på rosor. Tjafs med sjukvården, värk, depressioner.

Ofta brukar jag ta ut mig ganska mycket när jag mår lite bättre, och då får jag ju naturligtvis ont igen. Men det känns liksom mer normalt att ha ont.

Någon som känner igen sig i detta? Jag förstår knappt själv varför jag tänker som jag gör.

Stressigt

Jag börjar känna mig som en urvriden disktrasa. På lördag flyttar jag från lägenheten. Har en hel del att göra fram tills dess. Packa, packa, packa... och sjukhusbesök.

Fick tredje remicade-droppet igår. Blir alltid så fruktansvärt trött efteråt.

Imorse krampade vänstra sidan av nacken när jag skulle kliva upp ur sängen. På tredje försöket lyckades jag ta mig upp.

Har gått och blivit laktosintolerant, tror jag. Jag hoppas att det är så enkelt i alla fall. Känns väldigt trist. Varje diagnos jag får gör att alla sjukdomar väger tyngre och tyngre.

På fredag ska jag få vaccin. Blev sjuk förra gången jag fick det. Jag hoppas jag klarar mig den här gången. Jag har inte tid att vara sjuk! Mer sjuk än vad jag redan är, med reumatismen alltså.

Det krampar i handen när jag skriver detta så nu är det nog bäst om jag slutar. Återgår till packandet.

Och försöka andas in, andas ut. Inte stressa så mycket...

Lev och må!

Fattigare... men ändå glad.

Idag har köpt BH:ar för 1700 kronor. Det blir nudlar resten av denna månad. ;-)
Men jag kan rekommendera att köpa rejäla BH:ar i butiker som specialiserar sig på det. Personalen är oftast kunnig och hjälper kunden att hitta rätt storlek. Såna BH:ar är hundra gånger bättre än de man köper på exempelvis Lindex. Lite dyrare, ja, men mycket skönare. Triumph som jag går till är ett bra alternativ, de är inte alltför dyra. Cirka 400-500 kronor. Rekommenderas!

Nu ska jag lägga mig på min kära spikmatta och sen försöka sova. Jag hyser hatkärlek till min spikmatta. Det gör ont att använda den, men den hjälper mot ryggvärken.

Lägger till en bild från en fjällvandring, av ingen anledning alls. Förutom att det är väldigt vackert i fjällen förstås!

Lev och må! :)

Så många tårar, del ett

Idag insåg jag att det är ett och ett halv år sedan jag blev sjuk. Det kom smygande, i november 2011.

Det första tydliga minnet är att jag går i en kulvert på universitetsområdet och försöker öppna en dörr, med höger hand som vanligt. Men det gör för ont. 

Jag hade fått en smygande värk i höger handled som bara blev värre. Jag försökte halvhjärtat låta handleden vila. Fick ont i armbågen också. Snart ska jag vila, lovade jag mig själv. Jag ska bara... 

Skrev en tenta, men fick ge upp halvvägs för att det gjorde så ont. 

Ringde 1177. De sa att handleden är inflammerad, och jag åkte norrut till mina föräldrar för att vila i två veckor. Värken spred sig till vänster arm. Jag minns hur jag låg på natten och grät - jag ville inte inse att jag hade ont i vänster arm. Jag hade värk, stickningar och domningar. Jag hade ett handledsstöd som jag köpt på apoteket. Med tårarna rinnandes bytte jag från höger handled till vänster, för det gjorde så ont. Jag var rädd, visste inte vad som hände med mig. 

Åkte in till vårdcentralen efter en vecka. Trots att jag främst klagade på värk i handlederna satte han diagnosen tennisarmbåge i bägge armbågarna. Och vem var jag att ifrågasätta en läkare? 

Jag var nöjd över att få veta vad det var jag hade. Gick till en sjukgymnast och fick lite övningar, började äta pronaxen. 

Jag minns en kväll, i början av januari. Jag hade druckit lite med några vänner dagen innan, och bland annat hållit en systemkamera med bara en hand. Hade fruktansvärt ont. Jag körde ett spinningpass, men orkade inte hålla händerna om styret. Tårarna ville bara rinna. När jag kom hem orkade jag inte ta ut mat ur kylskåpet eller skiva ost. Att hålla i min smörgås gjorde ont. Det gjorde även ont i fingarna. Jag gick undan, tårarna rann, jag var rädd. 

Våren 2012 var jobbig. Tårarna fortsatte att rinna. Jag isolerade mig, låg på sängen och försökte försvinna in i böckernas värld. Frågor ekade i mitt huvud: Varför jag? Vad är det för fel på mig? Kommer jag någonsin att bli frisk? Måste jag leva med denna smärta hela livet? Hjälp, hjälp, hjälp. 

Jag gick till min husläkare i Umeå. Jag gick till en annan, som böjde och slet i min handled medan han förklarade att det inte var fel på mig. Sedan blev han arg då jag vägrade äta diklofenak. Jag kom tillbaka till min husläkare. Jag gick till en arbetsterapeut. Sjukgymnast. En annan sjukgymnast. Jag prövade akupunktur. Simning. Olika pass på gymmet. Jag bråkade lite mer med min husläkare. Han sa att han inte visste vars han skulle remittera mig. Det gjorde mig så rädd! Jag grät. Om inte min läkare vet, kommer jag någonsin få veta vad som är fel på mig? 

Jag började skriva en tenta. Jag följde alla råd och tips jag fått av arbetsterapeut och sjukgymnast. Jag stretchade, tog paus var tionde minut. tänkte på min hållning. Men värken spred sig från yttersidan på armbågen till innersidan, så kallad golfarmbåge. Jag blev rädd. Jag ringde 1177 och grät. De hade inget svar.

Hela tiden fick jag höra att det var mitt fel. Jag hade musarm, på grund av att jag gjort någonting för mycket. Suttit för mycket vid datorn? Från början trodde jag på det. Efter några månader började jag tro att det var någonting annat. Det kan inte vara mitt fel. Jag gjorde alla stretchningsövningar hela tiden, jag åt medicin, jag gjorde allt och lite mer. Men det blev inte bättre. Ändå var speciellt min arbetsterapeut arg på mig. Fick tjata mig till ett par handledsstöd utan att få några frågor besvarade. "Du gör någonting fel, som triggar igång musarmen," förklarade hon. "Du måste hitta vad det är och sluta med det." Gråtande tittade jag på henne. Hon sa: "Jag har sagt allt jag har att säga. Du kan inte komma hit till mig eller sjukgymnasten mer." Jag lämnade henne medan tårarna rann nedför kinderna.
I journalen som hon sedan skrev kan man läsa att jag var rädd och orolig över min värk, och att hon lugnade mig innan jag gick därifrån. 

Goda nyheter

Kan meddela att läkarbesöket gick galant! Min läkare tog genast beslut om starkare mediciner, s. k. biologiska läkemedel. Fick välja mellan sprutor och droppbehandling. Jag valde droppet.
I torsdags fick jag min första behandling. Spenderade fyra timmar i en sjukhussäng. Jag börjar förstå varför många blir less på att ligga på sjukhus efter ett tag! Men själva behandlingen gick bra. Lite äckligt med kanylen men jag tror att jag kommer vänja mig vid det. Och sköterskorna var väldigt trevliga. :)

Känner mig så mycket mer optimistisk nu. Jag hoppashoppashoppas att remicaden ska ge effekt. Vill så gärna bli frisk! Eller friskare, i alla fall.

En nackdel med dessa biologiska läkemedel är att risken för att utveckla tumörer ökar. Cancer är en vidrig sjukdom och det gör mig faktiskt orolig. Det var inget roligt beslut att ta, att bestämma om jag vill ha biologiskt eller inte. Men i slutändan var det ett självklart val... kan inte fortsätta må så här dåligt!

Har också tagit beslut om att flytta från Umeå tillbaka till min hemstad Boden. Jag vet inte riktigt hur jag ska klara av själva flytten. Jag hoppas att remicaden ska ge bra effekt framöver.

Känner mig mer positiv nu, kanske jag kan få leva ett lite bättre liv. Är så less på att vara sjuk, nu vill jag ha en förändring! Känns ju passande att det är vår och sol nu. :)

Andetag

Ibland går all energi åt till att existera. Att inte gå under. Andas. Utstå värk och begränsningar. Andas lite till. Minsta lilla och jag vacklar.
Jag längtar till läkarbesöket. En förändring. Förbättring, hjälp. Just nu ligger utmaningen i att sova. Djupa andetag, försöka slappna av. Kroppen är spänd och öm. Pulserande av smärta som strålar ut från rygg och armbågar.
Vi får se vem som vinner inatt.

Ont

När smärtan släpper greppet växlar jag mellan att bara ligga i sängen och vara lycklig, och att vilja ta mig an världen igen. Leva normalt.

Har haft en för jävlig period nu. Trots att jag tar högre dos cellgifter än jag tidigare tagit. Dumma sjukdom!

Imorgon åker jag till Piteå Havsbad. Unga Reumatiker har en lägerhelg och årsmöte.
Vet inte riktigt hur jag ska klara denna helg men jag tänker i alla fall försöka ta mig dit. Vill inte att sjukdomen ska sätta käppar i hjulet hela tiden.

En liten uppdatering

Jag har inte skrivit så mycket på senaste. Mitt blogg-behov går lite i vågor. "Skov". :-)

Solen börjar titta fram om dagarna och i och med detta börjar också fräknarna komma igen. Jag går, min vana trogen, korta promenader varje dag. Det går mot ljusare tider och då kan jag inte låta bli att se ljust på framtiden.

Jag har börjat med metoject, cellgifter i sprutform. Jag är väldigt spruträdd, men det är skönt att få komma igång med en ordentlig medicinering. Jag väntar och hoppas på att den ska ge effekt snart.

Jag har haft en trevlig och händelserik vecka (!) så jag är lite risig i helgen. Jag pendlar lite mellan att vilja inta sängläge och att gå promenader.
Det har blivit en mix av bägge delarna. Promenader dämpar värken tillfälligt, och det är skönt att vila och slappna av lite.

Har dåligt samvete för att jag inte studerar. Jag har egentligen tänkt studera matte på egen hand, men det är otroligt svårt att göra det när det värker i armar, nacke och rygg. Och värre blir det när man suttit och räknat en stund.
Hur sätter man sig över smärtan? Kan man glömma den medan man fokuserar på någonting annat?
Det är enkelt att glömma värk när jag gör någonting roligt, som att fika med en vän, men matematik är ju inte roligt på samma sätt...

Hoppas ni haft en fin helg.

Lev och må!

These hips don't lie

Snälla höft, bråka inte med mig idag. Sluta värka! Jag har faktiskt saker att göra idag.
Ok?